Anna Maria Det finns hopp om sommar – även i år – även på Island. I dag har vi haft en liten försmak av klarblå himmel och en strålande sol. Och inte nog med det så var det min kväll att ha stallet. Vi red en ny väg i dag som gick upp, upp, upp för att sedan nå det most amazing view jag har sett på bra mycket länge. Vi befann oss på toppen ovanför Heidmörk – nationalparken intill Reykjavik – och här låg nu hela skogen och det stora lavaområdet Bjúrfellsgjá nedanför oss. I periferrin glittrade ett nästan vindstill hav och alla de färgglada hustaken som finns i Reykjavik med omnejd.
Det stör mig ganska rejält att jag inte fick med mig någon kamera. Vyn var helt enastående. Kvällen var dessutom ljummen, eller tja, relativ ljummen eftersom jag kände mig något varm i fleezevästen och den tjocka ulltröjan. I alla fall bättre att vara för mycket klädd än för lite…
Hästarna börjar få sin toppform och Feykir som jag har tränat hela vintern börjar bli ordentligt najs, om du frågar mig. Vilka steg, vilken rytm och vilken fart. Jag har emellanåt svårt att hålla han i ett normalt arbetstempo. Där snackar vi turbomotor.
På vägen tillbaka funderade jag över de artiklar jag råkat snubbla över under den senaste veckan. Det här med mammarollen. Så sent som i dag så var det en artikel om ”inte bara mamma” och att denne ofta fick gapande blickar ”ha, har DU två barn”. Och att hon inte kunde föra en normal ”mammabarn dialog” med någon annan mamma. Diskutera barnets utveckling låg alltså inte på hennes starka sida. Det framgick inte riktigt i artikeln men vad jag kunde läsa genom raderna så var det här en sk. fitness dam som satte sig själv och träningen i första rummet. Och jodå, nog såg hon till sina barn också. I förra veckan var det visst någon svensk kändisbloggare som yttrat sig om att hon minsann var den coola mamman.
Och?
Själv hade jag önskat att jag var mer mamma när AB kom. Jag minns att jag med fasa insåg att jag skulle bli mamma. Jag som inte skulle ha några barn. Eller än värre då den lilla krabaten kläckts fram och jag lyfte henne försiktigt i ena benet och kliade mig i håret för att sedan vända mig till barnmorskan och fråga om hon kunde lära mig att sätta på blöja. Eller när jag helt galet började jobba när AB var ett par dagar gammal. Vaddå mammaledigt? Eller när AB var knappa två månader och vi red långtur på häst och B fick tuta när det var dags att hoppa av hästen för att amma… För att inte tala om min ”rosa protest mot flickor” Tvärnit att använda rosa. Och hela tiden fick jag inmatat att ”njut, den här tiden kommer inte tillbaka” Jag tyckte spädbarnsåldern varade forever. Vakande nätter och jag var trött, trött, trött… Inget glamoröst om du frågar mig.
Det var inte förräns KI kom till världen som jag förvandlade mig själv till mamma. För att inte tala om hur mycket mamma jag är i dag.
Och är skitstolt över det. Att se barnets utveckling. Och jag tycker de blir för stora – för snabbt.
Det var ungefär som den morgonen jag – som alla andra mornar – körde skidmaskinen på gymmet och såg på Oprah show och en intervju med LisaMarie Presley. En av diskussionen handlade just om mammarollen och LisaMarie sa en sak som bokstavligen naglade sig fast i minnet. Oprah frågade henne varför hon valde att skaffa barn igen när hennes andra barn mer eller mindre är vuxna. ”När jag fick mina första barn låg min fokus på så mycket annat. Den här gången har de min fulla fokus. Och det är en helt ny upplevlese. Och jag älskar det”
Ja. Det är viktigt med fokus och energi. Och att du lägger den på rätt ställe.
