Åland t.o.r

B och  jag kom just på att vi firade vår 1 åriga bröllopsdag. Och vad skulle vi hitta på? Vi fick förslaget att åka en båttur till Mariehamn på Åland.

Staden Mariehamn är en otroligt vacker och charmerande liten stad och vi häpnades över de stora vackra villorna med dess lummiga stora trädgårdar.

Vi började med att ta en runttur med ”Röde Orm” ett litet turisttåg som körde runt staden och vi fick snabbt ett fint begrepp på stadens utbud. Den ligger fint intill havet och utsikterna är bedårande. Vi gick och flanerade mer eller mindre hela dagen. Och att gå längs med kajen och titta på alla dessa vackra stora båtar var enastående.

Väl nere i hamnen passade vi på att besöka Pommern. Det äldsta lastfartyget som åkt jorden runt 18 gånger. Ett skepp som var väl bevarat och det var som att förflytta sig i tiden och känna vingslaget om sjömännens liv ombord. Det måste ha varit ett tufft liv blandat med hårt arbete, råttor, löss och mjölbaggar. Nere i förrådet stod det att de alltid hade ett tänt ljus eftersom dörren var helt tätslutet och ljuset tog bort allt syre vilket gjorde det svårare för mjölbaggarna att överleva.

Hit åker jag gärna igen.

Bilder från dagen finns HÄR

Söndagsmiddag

Under hela min uppväxt hade vi alltid söndagsmiddag. Ett myntat uttryck så att säga. Klockan fyra skulle du vara nybadad, uppklädd och infunnen i finrummet där det dukats med finporslinet. Redan vid mycket tidig ålder fick man lära sig att äta fint med kniv och gaffel, inte prata med mat i mun och framförallt inte skåla om någon hade mat i mun. Du skulle lyfta glaset, se dig omkring så att ingen hade mat i munnen och då skulle du le vackert, knacka i glaset för att utbringa en skål till värdinnan. Ja, mamma alltså då.

Än i dag pratas det om en femårig Maria som vid middagsbordet snabbt stoppar in en matbit för att få säga till sin far då han skulle hälsa middagsgästerna välkomma ”pappa, jag har mat i mun” och gästerna fick snällt vänta med sin skål tills unga fröken tuggat ur munnen.

Då stallet hade intagit min vesentliga tid var det ett öken att möta upp kl fyra för söndagsmiddag. Offra så mycket bra ledig tid för att äta mat när det fanns så mycket skoj att göra bland hästarna.

Jag kom alltid för sent. Och det var ett evigt tjatande om att hålla tiden bättre.  Jag minns jag tänkte att när jag minsann blir stor ska jag aldrig ha söndagsmiddag. Pyttsan vad larvigt.

Idag är jag stolt och tacksam för detta. Och jag inför det till mina barn. Nu har vi visserligen ändrat tiden eftersom hästarna än i dag tar sin lilla tid. Ofta äter vi söndagsmiddag kl 19. Men vi äter traditionsenlig söndagsmiddag.

Nybadade.

Maten som serverades på söndagarna var ofta stek, potatis, brunsås, kokta grönsaker och gele. Steken är gjord enligt farmors recept. Hemligheten är att använda sig av lite svart, starkt kaffe i buljongen då du kokar den. Det absolut bästa är att använda sig av kalvstek men jag minns vi åt ofta lamm, nöt och ibland fläskstek.

Så även i dag. Här har vi nyss avnjutit en klassisk kalvstek med dess tillbehör och till efterrätt nybakade blåbärsmuffins med vanliljsås. Och blåbären var vi ute tidigt i morse och plockade i skogen.

Livet är bra härligt.

Fjällen tur och retur

Vi har varit på snabbvisit i mammas och pappas vinterhus. Vi har flyttat garderob och monterat sängar. En liten snabbtur upp på ett fjäll på norska sidan hanns också med. Jag hade fått nys om att hjortronen var i  massvis i år och jodå. Det fanns hur mycket som helst. Fast de var inte mogna…

Sen kom stora dunderförkylningen. Det bokstavligen hälldes över mig och igår var jag så matt och febertung att bara lyfta handen var en kraftansträngning. Som TUR är jag så mycket bättre idag.

Väl tillbaka i Mora ville flickorna cykla till stranden. Så det gjorde vi. Tänk att barn är så tokförtjusta i att bada och har en helt annan uppfattning av kallt eller varmt.

Korvmojje nostalgi

I den lilla ort där jag växte upp fanns det inte så särskilt mycket att göra för ungdomar mer än att hänga på det lilla korvmojjehaket.

Ja, inte jag då eftersom all min lediga tid spenderades bland de fyrbenta favorierna i stallet. Det var förstås någon gång då och då som jag slet mig från stallet och hängde med klasskamraterna till korvmojjan. Ofta åts det samma sak och idag fick jag en rejäl flashbackupplevelse.

Snitsare med mos och en liten räksallad. Herregud vilken skräpmat. Men jösses vad gott det va!