Det drar ihop sig

Jag har knappt reflekterat över det och det verkar inte ligga särskilt tungt på mina axlar. Men de fakto är att på fredag fyller jag år. Stor födelsedag till på köpet.

Och jag känner mig lugn som en filbunke.

Annat var det när jag skulle bli 30. Det kan vi kalla den stora krisen. Åldersångesten låg hög och det kändes som att livet mer eller mindre var slut. Och det var väl kanske den insikten jag hade då och med resultatet i hand att livet inte alls var slut. Nä, det fakto var att det var då livet började.

Ja, för det ska gudarna veta att det är mycket som hänt under de senaste 10 åren. Så mycket har det aldrig hänt förut i hela mitt liv. Två små gullungar och en älskvärd karl tillpåköpet.

Jag har gift mig. Det var stort. Det största är förstås mina flickor men därefter kommer giftemålet. Det är gigantiska ord och en gigantisk händelse i livet. Att säga ja. För mig är giftemålet oehört stort. Inte i den bemärkelsen att du måste visa hela världen med pompa och ståt. För mig handlar det om något helt annat. Att lova att du ska älska personen i nöd och lust. Ja, för det är så det är. Livet – och äktenskapet – är som en dans på rosor. Ibland åker du ner på taggarna och då gäller det att kunna ta sig upp ur taggarna för att sådär ljuvligt kunna dansa omkring på de silkeslena bladen.

Kärleken är vacker. En god vän sa en gång till mig att kärleken har olika former. Du har en slags kärlek till dina föräldrar och syskon. Du har en annan kärlek till till din man. Men den absoluta kärleken är den som du har till dina barn. Den går inte att beskriva och har du själv inga barn kan du inte förstå den. Kärleken till dina barn bara finns där. Orörbar och stark.

Kärleken till din man är ett intressant kapitel i sig. Den måste bearbetas för att inte försvinna. Det är inget timmergöra precis utan hellre som att vårda en blomma. Den måste få gödning ibland och den måste få vatten för att leva. Små, små finesser som gör att den växer sig starkare för varje dag som går.

Ja, det är med glädje jag ser fram emot fredagen. Hela min familj kommer att vara närvarande. Och bara det gör dagen extra speciell.

Smaker

Jag sitter här och dricker English Breakfast tea. Och får en flash back känsla om att vara i sommarstugan hos min mormor. Det är många år sen. Ruskigt många år sen. Men hon serverade alltid te ur gula koppar. Till det åts det hennes sirapslimpa med anis i.

Undra om mamma har kvar receptet på limpan?

Intressant att en smak kan ge återblick av vissa händelser.

Det var länge sen jag skrev här nu och jag kan minst sagt säga att inte har jag legat i soffan och pillat mig i naveln precis. Här är det fullt upp. Och så många projekt att jag hinner helt enkelt inte med.

I lördags blev jag kidnappad av bästa vännerna. Jodå, det är visst någon som fyller jämt om en vecka. Jösses, bara en vecka kvar på 3 sen börjar 4. Å andra sidan så känns det inte alls lika stressande att nå det magiska talet som det var när jag fyllde 30. Då kan vi snacka panikångest. Nu är det mest som vilken födelsedag som helst.

I alla fall så dök vännerna upp vid åtta tiden på morgonen och först ut var en ridtur. Därefter åkte vi ut till Hvalfjördur och plockade musslor. DET var häftigt för det har jag aldrig gjort förut. Därefter fick jag göra något jag inte gjort på mycket länge. Skjuta lerduvor! Och jag måste erkänna att det var som att börja upp på nytt. Har inte hållt i en bössa på närmare 14 år tror jag. Fast efter ett tag fick jag snurr på det och träffade lerduvorna ganska bra.

Att sedan få avsluta med ett bad i badhuset och en strålande middag, med bl.a musslorna i förrätt. Ja min dag var definitivt en minnesvärd dag!

Jamen guuu ja… här sitter jag och surrar och har totalt glömt bort att berätta att i SÖNDAGS inhandlades det grillarnas grill. Kungen av grill. Grillmaster himself. Nu dröjer det ett tag innan jag får den och jag vill ju ha den NU!

Vad blev det av Madicken?

När jag låg i badet funderade jag över Madicken. Ja just det, filmkaraktären Madicken, Astrid Lindgrens Madick.

Vad blev det av henne när hon blev stor?

Såvitt jag vet, så den enda karaktären som Astrid talar om som vuxen, är Emil. ”Att ingen kunde väl ana att här går en framtida bankdirektör”. Astrid talar inte om någon av de andra karaktärerna vad de sedan blev som vuxen. Att Madicken fanns på riktigt, ja det det vet vi eftersom Astrid avslöjade det långt långt senare, att det var hennes bästa kompis som liten. Att namnet Madicken verkligen fanns och att hon var dottern till bankdirektören i Vimmerby.

Månde de vara så att det är den där Emil som vuxen?

Det är en lockande teori som faktiskt kan stämma tidsmässigt så att säga. Emil växte upp i slutet på 1800-talet och Madicken var runt sju år när första världskriget pågick för fullt. Här talar vi 1914-1918. Vilket torde passa rätt så bra om Emil då var runt en 30-40 år just vid första världskriget.

Nu säger Astrid själv att det var en sammaplockad historia som många gånger kan relateras till sin egen far Samuel Agust.

Men för att återigen leka med tanken om Madicken som vuxen. Ja, en sak är säker. Hade detta varit en amerikansk figur hade det gjorts en uppföljare för länge sen. Precis som de filmdramatiserade Peter Pan som vuxen. Nu är förstås Peter Pan så fictionär till den milda grad att det inte finns någon som helst verklighetsanknytning, vilket gör teorin inte lika intressant.

Pånera då istället att Madicken kliver in i sitt vuxenliv just som andra världskriget drar igång. Och med hennes godhet, filurighet och lite jävlar anamma så skulle jag helt klart tippa på att hon gick med i Lottakåren och tog sig ann skadade soldater nere i Europa. Det skulle i sin tur få sådan påverkan på hennes liv att hon kommer hem och blir politiker och vill förändra världen. Jag tror dessutom att hon väljer samma linje som sin far, dvs socialdemokratin, framför hennes mors lite mer konservativa läggning. Elisabeth hade fler än en gång sagt: ”Du är inte klok, Madicken”

Det hade varit något att filmdramatisera. Jag hade bänkat mig på första raden.

Abselut.