I går samlades svenska föreningen för att fira Valborg. Och om det är något som jag emellanåt verkligen kan sakna från Sverige så är det just Valborg. Så här dagen efter sitter och tittar på ”Niklas firar Valborg med vänner” och det här med ”vårbuffé” och vårmiddagar är verkligen ingenting som är tradition här på Island.

Hemma åt vi alltid inkokt laxaladob och färsk sparris. Nu kommer mamma hit i nästa vecka och vi har bestämt oss för att ta upp den gamla traditionen.

Men vad är då Valborg. Ja, just det handlade Nicklas program om som var sådär lagom lätt fylld med intressanta vinklar, mat och glada vänner. Och dikter. Det var som att historien, Svenskheten och allt därtill fick en ordentlig skjuts och flashback. Karin Boyes dikt om våren har jag inte hört på flera, flera år och fortfarande så skört och bra.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.