Julefrid och julskinka.

Äntligen har julefriden infunnit sig. Hela dagen i dag har jag gått omkring i nattkläderna, småsädat, lagat julmat och julpyntat det sista. Det borde finnas en lag på att du ska få sådana lugna fina dagar precis innan jul.

Pappa B tog nämligen flickorna med sig till Borganes för att smycka farmors grav och hämta hem en ny häst till flickorna. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att vara hemma för att göra julskinkan och det isländska lammkötet (hangikjöt). Det är tillfällen som detta som jag önskar det fanns telefon till himlen för det är just det här med kärntemperaturen. Julskinkan har jag lärt mig vid det här laget men det var värre med lammkötet. Jag körde det till 69 grader och var för ett tillfälle lite orolig om jag kokat det tillräckligt länge. Efter lite googlande så kände jag mig så pass lugn att jo, nog hade jag kört det tillräckligt länge.

I samma veva fick jag kontakt med gamla barndomsminnen och kära far gjorde sig än mer påmind. Det är så svårt att förstå att jag kommer aldrig mer att träffa han. Jag minns hans röst men den bleknar. Han fattas mig.

Vid femtiden idag var resterande familjen på väg hem igen och vi slöts upp i stallet. Det vankades en ny häst. Lilla Disa hade förstås redan beslagtagit denna häst och kunde hans namn och allting. Så klart hon kunde det 🙂

Dagen före dopparedan kunde aldrig bli bättre och julskinkan med dopp igrytan gjorde dagen till sitt esse.

God Jul allesammans!

Valborgsmässofirande

I går samlades svenska föreningen för att fira Valborg. Och om det är något som jag emellanåt verkligen kan sakna från Sverige så är det just Valborg. Så här dagen efter sitter och tittar på ”Niklas firar Valborg med vänner” och det här med ”vårbuffé” och vårmiddagar är verkligen ingenting som är tradition här på Island.

Hemma åt vi alltid inkokt laxaladob och färsk sparris. Nu kommer mamma hit i nästa vecka och vi har bestämt oss för att ta upp den gamla traditionen.

Men vad är då Valborg. Ja, just det handlade Nicklas program om som var sådär lagom lätt fylld med intressanta vinklar, mat och glada vänner. Och dikter. Det var som att historien, Svenskheten och allt därtill fick en ordentlig skjuts och flashback. Karin Boyes dikt om våren har jag inte hört på flera, flera år och fortfarande så skört och bra.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Skrivtorka

…jag tycker det är så trisst att jag tappat kontakten med den här bloggen. Jag minns den tiden då jag satte in fullt med fina bilder, hade många tankar om mycket och jag hade en iver att sätta in nya recept.

Nu sitter jag här framför ett grått tiny och saknar både bild och ord.

I morgon ska jag adventstäda och då vore det väl ändå lägligt att ta bild på alla mina fina fönster. Julstjärnorna som är uppe. De nya sängarna vi köpt och allt det här andra som jag fixat och donat med under den sista tiden.

Fast jag tror fortfarande att det beror på att vårt hus har så ofantligt många steg kvar till att bli ett normalt boende.

Efter två år utan kök och ugn känner jag mig – uppgiven.

Sköna söndag

Kommer ni ihåg programmet ”Sköna Söndag”? Det program som Catrin Jacobs körde under en längre period. Men det var faktiskt Jesper Alpengren som hade det först. Sen blev han utbytt eftersom femisterna inte villa ha en man som körde programmet för bara kvinnor. Och handen på hjärtat. Nog var han bättre? Ja, även om Catrin Jacobs gjorde det här bra så nådde hon inte riktigt ända fram. I alla fall i mitt tycke. Å andra sidan är jag en liten av en fan av Jesper. Jag bokstavligen älskade hans matprogram. Särskilt när han och Richard Nilsson körde i hop.

Sköna söndagar är alla fall något som etsat sig fast på något vis. Jag älskar söndagar. Den dagen då du får göra precis det du vill. Ledighet. Mys. Träning.

Själv började jag dagen med att gå och träna. Jag gjorde, som min mor alltid säger, en riktig genomkörare och svetten lackade långt ner på knäna 😉 Därefter la jag mig i heitapottin och blev sådär härligt mjuk i kroppen.

Eftermiddagen har jag ägnat mig tillsammans med mina flickor. Vi har gjort deras favoritsysselsättning. Titta på film. Först körde jag ett avsnitt av Rederiet. Därefter körde vi Halloween buddisar och som avslutning körde vi lite längtatilljulen film och tittade på ”julen i Svingen”. Ni vet den här norska underbara julkalenderna som gick för några år sen.

Nu vankas snart lammrygg, eller lammsadel, med potatis och brunsås.

Äkta söndag med andra ord,

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=tt9GIjp_6Fg[/youtube]

Vårkänslor

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=ZErDuwUDe8M&feature=related[/youtube]

Är det bara jag som börjar få vårkänslor? Jag vet att det är kanske i det tidigaste laget men här på Island börjar våren så sakteliga visa sina framfötter.

Jag pratar förstås om ljuset. Dagen blir markant längre för varje dag som går nu och i morse var det redan ljust vid nio-tiden. Dessutom blir det inte mörkt förräns efter långt efter klockan sju.

Jag får stor lust att gå ut och ta med lite grenar och sätta i en vas.

Ett annat vårtecken är den här artisten.