Anna Maria Det finns kvällar man bär med sig länge. Och den här är en av dem. Vi sitter här och avnjuter en trerättersmiddag på Restaurant Höfnin – som är vår tradition, vi utlandssvenskar – och snart väntar kajen och brasan som om en liten stund är färdig att tändas. Vi firar Valborg. Vi firar att våren finns. Vi firar att Sverige finns, där hemma i våra hjärtan, även när vi är långt borta.
Och vi firar att Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf fyller 80 år idag – en kung som, likt oss, växt upp med Sverige i blodet. Grattis, Majestät.
Vad är egentligen Valborg?
Det är en av de äldsta av alla svenska traditioner. Redan på medeltiden firades den 30 april som Sankt Valburgas dag – en helgondag med rötter djupt ner i den germanska mytologin, en natt när vinterandarna for ut och ljuset tog sin rätt tillbaka. Man tände eldar på bergstopparna för att skrämma bort det mörka och välkomna det ljusa. Och så gör vi än idag.
På universiteten i Uppsala och Lund är Valborg en högtid av rang – studentmössorna tas fram, champagneflaskorna öppnas vid Fyrisån, och hela staden sjunger. Men Valborg tillhör inte bara studenterna. Den tillhör oss alla. Den tillhör vitsipporna i skogen. Den tillhör barnen som springer runt elden. Den tillhör den där alldeles speciella lukten av rök och vår.
Och vitsipporna.
Ni som inte bott utomlands förstår kanske inte riktigt hur man kan längta efter en blomma. Men vi vet. Vi vet hur det känns att i april se bilder från Sverige – från Instagrams och gamla mammas meddelanden – med vita mattor av vitsippor under björkarna. Det är inte bara en blomma. Det är ett löfte. Det är beviset att det finns, det Sverige vi bär med oss. Att skogen är sig lik. Att våren kommer, om och om igen, även utan oss.
Vi saknar dem i år igen. Men vi har varandra. Och vi har elden.
Madicken visste.
Astrid Lindgrens Madicken – den busiga, livliga, kärleksfulla Madicken från Junedale – hon firade inte Valborg med eldar. Nej, hennes högtider var av ett annat slag. Det var middagen med borgmästarinnan. Det var de nya skorna.
Minns ni det? Hur man som barn fick nya skor på våren, och det var en händelse. Inte vilket par som helst – de rätta skorna, de fina skorna, de man inte fick sätta på sig förrän det var dags. Och så var det dags. Och man gick med dem till kyrkan, eller till en middagsbjudning, och klackarna lät mot stenläggningen och man var, för ett ögonblick, någon. Man var festklädd. Man var vår.
Det är den känslan Astrid förstod så väl: att barndomen är full av stunder som är högtider utan att heta det. En ny klänning. En kaffestund hos farmor. Att få sitta med de vuxna. Att vårens ankomst firades med mat och bjudning och att man dukade fint och att det luktade nybakat.
Maten och bjudningen – vårens språk.
På Valborg äter man gärna det som hör våren till: den första nymjölksosten, den salta sillen, de hårdkokta äggen med kaviar, tunnbrödet med smör. Punsch om man är student. Varm korv om man är barn vid elden. Och kanske efteråt, hemma hos någon, en påskmust och sockerkaka med jordgubbar som ändå inte riktigt är säsongens ännu men man gör ett undantag för det är Valborg.
Mat är minne. Och vi bär alla på våra Valborgsmåltider – de vi åt, de som åts hos mormor, de vi en dag ska laga för våra egna barn och berätta: Så här firade vi, hemma i Sverige, och lite grand även här ute i världen, vid en kaj, en varm kväll i april.
Och nu tänder vi elden.
Det är vad vi gör idag, vi utlandssvenskar. Vi tar med oss det bästa av det vi kom ifrån. Vi tänder en eld på en kaj, långt från björkskogen och vitsipporna och de gamla universitetsgatorna. Och vi sjunger om att vintern har farit och att våren är här. Och för en stund är vi hemma.
Skål för våren. Skål för Sverige. Skål för kungen, som fyller 80 år idag med hela landets kärlek. Och skål för oss – vi som håller traditionen vid liv, var vi än befinner oss i världen.
Glad Valborg, allihopa.
