Anna Maria Efter 22 år på Island har jag nog mer eller mindre förstått att jag är mer isländsk än vad jag är svensk. Ändå händer det emellanåt att den isländska mentaliteten går mig totalt på nerverna.
Islänningen kan inte planera. Islänningen kan inte tänka längre än en vecka framöver eller i allafall inte längre än till nästa månad. Att väcka uppmärksamhet på något som inte är bestämt, inte är godkänt, inte är förutbestämt/planerat så finns det inte. Då gör Islänningen något helt annat under tiden. Och det är särskilt roligt att starta nytt än att förebygga något gammalt. Då exhalterar islänningen, hoppar ut i det stora havet och försöker hitta rätta sättet att simma i land.
Det innebär att fokusen – ibland – blir helt galet fel. Men islänningen är inte den som känner sig besegrad. Då ruskar de på sig och går vidare. De rycker på axlarna och tycket att det behöver vi väl inte diskutera mera? Att komma med pekpinnar är helt uteslutet för då är det du som är negativ och tvär.
Oftast är det inget jag längre reflekterar över utan oftast är det tvärtom. Jag blir nipprig av den svenska noggranheten. Den svenska tänk om, utifallatt, om det händer… då känns det oehört bökigt och stökigt att behöva ta hänsyn till något som inte alls har hänt och kommer kanske inte att hända?
Islänningen behåller lugnet och finner det ingen anledning att gå upp i varv för sådana små bagateller.
Jag drar slutsatsen att ränderna går aldrig ur tigern och det går inte lära gamla hundar att sitta. Däremot skapas det en hybrid dvs en mix av dem båda och blir helt enkelt en annan version av den forne som formats av den nye.
Win win eller shit happens?
