Anna Maria Att den här dagen går till mannaminne – det är helt klart. Jag vaknade rejält utsövd redan vid sju-tiden och när jag klev upp fick jag njuta av naturens skådespel. De varma källornas ångstråkar såg ut som helpelare i soluppgången.
Dagen forsatte med ett rejält ögonkonfekt. Vår intilliggande sjö bjöd på spegelblankt. Skogen sprakade av alla dess färger och himlen var djup blå. Även att alla årstider har sin fantastiska charm så vet jag att varje gång – ja då älskar jag nog hösten mest. Fast det säger jag vid varje årstid. Variationen är nog det jag uppskattar mest.
I kväll blir det deluxmat. Oxfilé från NyaZeeland. Och är det några länder du ska höja ögonbrynen för så är det Argentina och NyaZeeland. Här har det alltså kommit in ett parti med oxfilé till brakpriser från just NyaZeeland. Om jag känner businessen rätt så håller de på att ta ny mark, därav priset. De vill sannorlikt putta bort tyskarna som i princip har ägt marknaden men det köttet är egentligen inget att hänga i julgranen. Pumpat, sa Bill. Smaklöst sa Bull. Jag tror minsann att jag kommer att få höra en helt annan musik i kväll. Särskilt när jag ser hur mycket vatten som finns i pannan. Ja, precis, nästan ingenting.
Till det här serverar jag en hederlig gammal potatis. Hasselbackspotatisen. Skalat, och skuren med smör och salt.
Vi vuxna får en ugnsbakad tomat, vitlöksstekta skogschampinjoner och en kongasé med röd lök, tomat, paprika och vitlök.
Om jag inte hör ljuv musik av det här – ja då vette katten vad jag gjort för fel!
