Anna Maria Det är sista dagen på jobb innan en hel veckas lång ridsemester tar form. Det är dags för den årliga ”släppeturen”, dvs då vi rider i väg för att släppa ut hästarna på bete. Och som alla andra år rids det några dagar extra på de lång vita stränderna på Islands västra halvö.
För en icke-islänning låter det här rent exotiskt och spännande och jag kan tala om att det är det även för en inbiten islänning. Stranden är gigantisk. Och med Snaefellsnessglaciären som blickfång, ja då blir det hela rätt magiskt. Om jag dessutom berättar att du mer eller mindre rider rakt ut i havet och att den här stranden enbart visar sig när det är ebb.
Ja, då kanske du förstår magin i det hela?
Om det har hänt att floden hinner tillbaka innan du är framme? Jodå, det har vi också hamnat i en gång. Riktigt dåligt väder med regnrusk och rejäl blåst hade vi för ett par år sen och då var det inte roligt, vill jag lova. Helt plötsligt försvann stranden och vi befann oss långt ut i havet med bara vatten runtomkring oss.
Den gången var vi en relativt stor grupp och vi hade ett 30-tals hästar med oss i flocken. Gång på gång släppte vi i väg ledarhästen rakt ut i det mörka vattnet men gång på gång vände han om och kom tillbaka.
Vattnet var för djupt.
Jag kände då hur paniken började sprida sig bland gruppen för OM vi inte hittar en led in i land kan det sluta hur illa som helst. Det 6 gradiga vattnet var ruskigt kallt och med regnet och blåsten så var vi alla rejält genomfrusna.
Efter mycket om och men lyckas ledarhästen hitta ett stråk som var relativt grunt. Hästarna nådde botten men vattnet gick dem långt upp på halsen och vissa lite mindre islandshästar fick helt enkelt simma.
Vi var rejält blöta och kalla när vi till slut hade nått fastlandet.
Nu har vi ridit den här sträckan närmare 10 gånger och av alla dessa gånger är det alltså bara en gång som vi hamnat så här illa. Normalt sett är det oftast bra väder så här års och enligt väderprognosen kommer vi få ett riktigt bra väder under hela nästa vecka.
